Har varit här i tre dagar nu och trivs väldigt bra. Som vanligt är det i den gamla delen jag håller till och trivs bäst i. I vissa städer är de äldre delarna små isolerade öar men inte här, mer som en egen stadsdel. Är inte kunnig i arkitektur men vet när jag tycker om något och den form många husfasader har är underbar, mjuka rundade linjer med samma varma färger som man kunde se i gamla stan i Warszawa.

Bärnsten är något som alltid förknippats med Gdansk, det finns en historik flera tusen år tillbaka där bland annat Kelterna färdades uppströms Wisla och vidare till Medelhavet där de handlade med bärnsten som valuta. Konstnärerna från Gdansk är kända världen över för sin hantverksskicklighet och här finns en hel gata där man bara säljer smycken och figurer. Dagen efter att jag nådde havet mötte jag många som letade bland de uppspolade sjögräset, petandes med pinnar. Hittade själv några små men de fick ligga.

Nu på fredag sätter jag kajaken i kanalen igen och letar mig ut till havet och Gdynia några mil söderut. Jag kommer att avsluta min resa där och ta färjan över till Karlskrona.

Bilderna när jag sitter på stranden säger nog allt det jag nu försöker förklara med ord. Det som drivit mig framåt har varit en lust, en nyfikenheten och en glädje, och så fullständigt nöjd som jag känner mig efter Wisla finns det inte längre någon drivkraft kvar i mig. Det känns rätt att åka hem nu.

Det har varit väldigt inspirerande och roligt att skriva till er och försöka ge en bild av det jag upplevt, Jag hoppas att ni uppskattat att följa mig lika mycket som jag uppskattat att ha er med på resan //johan

Det är den sista dagen på floden, vilken märklig känsla. Att det efter alla dessa dagar nu bara återstår en känns på samma gång underbart och overkligt. Jag tänkte " nu är det två mil kvar" skakade på huvudet och fortsatte, " nu är det en mil kvar" och leende inse att jag ju faktiskt är på väg att nå det mål som vid starten kändes så ofattbart långt borta och ovisst. Det har varit en resa som gett mig så väldigt mycket, så många ögonblick, stunder och dagar av upplevelser, möten, glädje och hårt slit. Att bara få vara, reflektera och fundera.

Inget snack om att det varit ett fruktansvärt slit och en kamp många gånger, att bära all utrustning förbi forsar och kraftverksdammar medans solen bränner i nacken, man dryper av svett, myggen sticks och man kör ner benet till knät i gyttja. Man är så beslutsam att ta sig fram att man tål hur mycket skit som helst och när man stunden senare far nerför en lång lång härlig snabb fors finns det bara ett stort leende och myggen är akterseglade för länge länge sen.

De sista hundra meterna var mäktiga, vinden tog i och vågorna gick höga och när jag rundade udden och såg havet åt båda håll... Jag bara skrek! skakade paddeln i luften och bara skrek, sen nästan grät jag.

Paddlade in till sandstranden och satte mig i sanden. Bara satt där, lycklig under min korkek och luktade på havet.

De här tre dagarna sen jag lämnade Torun har frestat på, vädret är en sak men det är Wisla som krånglat och bråkat mest hela tiden. Mycket beror säkert på de relativt låga vattennivåerna som får vattnet att pressas ihop i de djupare delarna. Strömmen är väldigt kraftig, den bestämmer vart du ska och trots att man ibland tvärställer rodret och försöker hålla emot är det oftast bara att dansa med och låta henne leda. Ett fenomen jag inte lyckats förstå mig på men har mina teorier om är att du kan paddla i kav lugnt vatten och plötsligt se ett ofta runt hundra meter långt kokande område där vattnet som i en mängd små geijsrar hoppar halvmetern upp i luften. När man väl passerat är det kav lugnt igen. Min teori är att botten är som en terass och tvingar vattnet högre och högre upp tills det " svämmar" över. Märkligt är det i alla fall. Som den senaste veckan ar strandlinjen fortfarande taggig, halvöar sträcker sig ut som fingrar och skapar dessa cirkulerande laguner jag skrivit om tidigare där vattnet drar en till sig om man åker lite för nära. Virvlar dyker också upp var som och när som helst och flyttar en i sidled och får en ur balans. Det är en snabb strömm men man får inget gratis, en kamp och balansakt mest hela tiden.

Stannade till i Grudziadz mest för att fylla på matförrådet som börjat sina, slätade till mitt rufsiga hår och gick in på Lidl. Jag tyckte synd om mina medmänniskor som intet ont anande var där, helt ärligt så luktar jag inte gott, inte ens sådär halvbra man kan göra efter en lång arbetsdag utan riktigt surt och otrevligt. Det är en kombination av ständigt fuktiga kläder och svett. När jag stod i kassakön som givetvis var tio meter lång och kände mig lite skamsen kom jag på en bra ide, nästa gång jag handlar mat ska jag ha en wunderbaum med skogsdoft hängandes på varje öra.

Under natten skakades tältet av vindbyar och regnet föll, kändes inte så lovande men nu är nu och sen är sen. Nu ligger jag äntligen torr och varm i min sovsäck, läser en bok och slött sträcker ut en hand efter en kit kat till.

Torsdag morgon:

Morgonen var en påminnelse om att hösten verkligen är här till slut, inte bara i kalendern utan vädermässigt också. Grå regnmoln svepte över mig och blåsten ökade under dagen tills det var uppe i kuling framåt eftermiddagen. Vilade och åt några mackor i lä bakom några stenar på en ö och när jag skulle tillbaka till kajaken var det svårt att gå rakt och man fick sand blåst i ansiktet. Att vindar vänder har man ju hört om i sånger men att det händer i verkligheten och så snabbt har jag aldrig varit med om. När jag paddlade ut från stranden igen tryckte vinden mig hårt i ryggen och fick kajaken att flyga fram, snart började vinden komma från sidan och bara minuterna senare hade jag vinden rakt framifrån, floden var fortfarande rak så det var inte pg a det. Kanske berodde det på att jag suttit och gottat mig över hur snabbt det gick och hur långt jag skulle komma idag. När det var som värst och mitt hår stod som ett streck bakom mig tog jag skydd och lä på en strand där en segelbåt redan ankrat upp. Blev nerbjuden i kabyssen av Tomasz och vi satt där och pratade strunt tills den värsta vinden lagt sig

Stannade för natten i Gniew, en undangömd liten stad som har sin ståtliga borg som mittpunkt. En av de gamla byggnaderna har gjorts om och är nu stadens enda hotell. Ett vackert hotell.

Lämnade Torun i ett ruggigt höstväder, vinden var frisk och grå regnmoln drev fram på himlen. Det regnade fram till sen eftermiddagen och det enda man kunde göra var att kika ut genom gluggen på regnjackan och gneta på. När det är sånt här riktigt skitväder så kan man muttra en stund men när man väl inser att "ja sånt här skitväder är det" blir det mycket lättare. Inte mycket annat att göra änn att paddla på och sjunka in i sina egna tankar. Jag funderade på vad jag skulle fixa med huset när jag kom hem, hur jag skulle köpa jord och så gräs vid trädgårdslandet osv. Senare under eftermiddagen ljusnade himlen och solen tittade fram en stund

Jag är nog överdrivet försiktig när det gäller att hitta en tältplats. Antingen frågar jag om lov att slå upp tältet på te x någons gräsmatta och vet då att man är sedd och accepterad eller som jag vanligtvis gör bara "försvinner.  När jag känner mig trygg med att ingen sett/ser mig paddlar jag fort in till kanten och drar upp kajaken och gömmer undan den, slår upp tältet så fort jag kan bakom något skyddande träd och stuvar in prylarna. Fort, tyst och effektivt är det som gäller. Problemet här i Polen är sportfiskarna som jag misstänker att staten placerar ut med 300 meters avstånd bara för att göra mitt liv svårare. I kväll blev allt besvärligt, var redan sen i mitt sökande efter en bra plats och solen blev allt rödare i horisonten, men till slut fanns inga fiskare eller hus i närheten och jag gick iland. Skönt tänkte jag, det här blir bra. Tittade mellan några buskar för att se vad som fanns där och ser då...  en gammal gumma som sitter och handmjölkar kor!

Gör en gest som gjort en Italienare stolt och paddlade vidare tills jag några kilometer senare hittade en bra plats. Ett stort skymmande träd mitt i en skog av ett tvåmeter högt närmast vedaktigt bestånd av brännässlor. Några vändor fram och tillbaka och man har skapat sin egen lilla myrstig in i brännässelskogen och undviker man kontakt så är det en bra alierad man funnit. Fick upp tältet, i med alla prylarna, släpade dit kajaken och satte igång en stor kastrull pastavatten medans adrenalinet fortfarande pumpade i kroppen.

Somnade tryggt omgärdad av mina höga väktare.

Vaknade tidigt och det var underbart att kliva ur tältet och se flodens alldeles spegelblanka vatten. Redan en mild värme trots den rätt kalla natten. Efter fem dagar med vind och vågor var det nu så tyst att det blev en ren njutning att ta sig fram. Den första timmen var som en solsemester, paddlade en stund, drev med strömmen lutandes mot packningen bakom mig och smuttade på en kopp the, paddlade lite osv.

Kvällen innan höll en bäver mig sällskap, man ser spår av dem överallt nu. Fällda träd, träd de börjat på men framförallt deras rutschebanor från flodvallen ner i vattnet. Det måste vara ett av de mest ograsiösa djur jag stött på, de kan inte lite försiktigt glida ner i vattnet utan att väcka för mycket uppståndelse utan de gör bomben så fort de får chansen. Natten är stilla, ack så stilla och man kan på avstånd svagt höra en hund skälla och så... världens plask!

Efter dammen i Wloclawek har floden smalnat av och strömmen ökat i styrka igen. Strandkanten är intressantare att titta på nu, många små halvöar som sträcker sig ut i floden och skapar egna lugna laguner innanför där vattnet står närmast stilla eller snurrar runt som i en enda stor virvel. Inne i lagunerna står ofta vita och grå hägrar och jagar.

Det var gott om folk på strandpromenaden när jag paddlade in i Torun, söndag eftermiddag och vackert väder så många satt och solade och såg på vattnet. Tycker om min kajak det måste jag säga men någon praktisk liten resväska är hon ju inte, ett slit och fixande att ordna sovplats för oss båda men till slut brukar det ordna upp sig. Nu sover jag på Emporial hotel och hon på en inhägnad bilparkering.

Fyra dagar sen förra duschen så varmvattenberedaren tömde jag, gick sen igenom de hundra tv-kanalerna men hittade bara en dubbad Sylvester Stallone i Cliffhanger och den är ju inte ens bra utan en gråtrist polsk dubbare som bara har en sinnesstämning. Det som gör en gråtfärdig är att de har samma manliga röst oavsett om det är en man, kvinna eller barn som pratar.

Första känslan av Torun är att jag gillar det. Den varma kvällen lockade ut många människor och man bjöds på gatuteater där man spelade upp en rättegång från medeltiden som avslutades med att de tre dömda kvinnorna fick lämna staden ridandes baklänges på hästar. Själv satt jag kvar på restaurangen och beställde in en kopp the.

                     Tittade ut tidigt på morgonen och hoppades lite halvhjärtat på att vinden hade avtagit, men vattnet var redan fullt av vågor som visade tänderna. Det var bara att gilla läget och det gör jag också, det är inte så att jag är förtjust i kraftig motvind och vågor som slår över kajaken men det är en koncentration och beslutsamhet som jag tycker om att vara i. Dumt nog hade jag inte regnjackan på mig så jag var alldeles genomblöt och frusen framåt eftermiddagen. Följde en turistbåt med blicken och såg att den svängde in i en vik så jag hängde på, det visade sig att där låg en restaurang så jag snyggade till mig så pass att jag hade goda chanser att få komma in och beställde en rykande varm kålsoppa med bröd och the till. Så gott just då! Det blev lite lättare att ta den sista biten.

Nu kom jag aldrig hela vägen till slussen som jag tänkt, för mörkt och för trött letade jag upp ett stort buskigt träd alldeles vid vattnet och slog upp tältet så långt in under det jag kunde. Orkade inte fixa med mat eller något annat vettigt utan jag fick i mig några mackor med makrill och sov sen mer eller mindre tio timmar i sträck.

Fick en väldigt slitsam dag idag men den där farliga vargen som skulle vänta på mig längs vägen såg jag inte mycket av, det var mer som den stygga vargen i bamse som ser farlig ut men egentligen bara är snäll.

På morgonen for jag ur sovsäcken, värmde upp med några kilometer löpning innan jag körde en halvtimmes knäböj och höftrullningar! säkert. Det var mer som att se en fjäril komma ur sin kokong i mycket mycket maklig takt. Två koppar the och en lugn morgon gjorde susen och att vinden nu var svagare och vågorna mindre gjorde också det hela lite lättare. Vid slussen gick alla mina dagdrömmar i uppfyllning, paddlade in i en marina strax innan kraftverket beredd på att ta mig runt med kajakvagnen men ett par som jobbade på sin båt var så snälla att de ringde och övertygade slusskötaren att släppa igenom mig. Tror att jag hade extra tur för det var en grupp ingenjörer vid slussen som skulle studera hur den fungerar så det är möjligt att det spelade in. Det var en mäktig känsla att bli inlåst i detta enorma badkar och sen sakta sänkas ner närmare femton meter. de väldiga ståldörrarna öppnades och jag fick klartecken att paddla vidare. Det kostade mig 10 kronor men det tycker jag det var värt, man måste tillåta sig själv att slösa lite ibland.

Det blev en lugn dag efter det, lät kroppen få en lätt resa och återhämta sig. Alla timmar i blöta kläder och den kraftiga vinden på det har gett mig en väldigt manlig röst men väl i Torun blir det nog en vilodag så det inte blir något värre änn den hosta och irritation jag har nu. Ville gärna ta ett tidigt stopp idag och på eftermiddagen såg jag på håll en ö som såg bra ut, öarna har blivit allt sällsyntare efter Warszawa och de senaste dagarna har jag knappt passerat någon. Föredrar ju öar som övernattningsplats, tryggare med vatten runtom sig. Några hundra meter innan ön låg ett litet samhälle som såg ut att vara stort nog att ha en mataffär eller bensinstation. Av någon egendomlig anledning har jag suttit och tänkt på kalaspuffar med kall mjölk idag och hoppades nu att det skulle gå att ordna. Jodå, fin liten mataffär med två kassörskor med förkläden och längs upp på en hylla en prima liten kartong med kalaspuffar! Livet ler.

Dagen jag kom fram till Plock var en av de blåsigaste, vinden var frisk redan på morgonen men fortsatte att öka under hela dagen och var mot slutet riktigt hård. Speciellt de öppna breda sträckorna var jobbiga där vinden fick tid på sig att bygga upp vågorna som var runt 60-70 cm som högst. Avståndet mellan vågorna var bara en dryg meter och med det vindfång det är att ha packning uppe på kajaken var det ett extra slit. Slutade man paddla stannade man oftast upp helt eller drev bakåt vilket ju är en ny upplevelse.

Har kännt mig ovanligt stark och fri från känningar i ryggen de senaste dagarna och det kunde ju inte kommit lägligare men de sista kilometerna var tunga, ett närmast öppet hav med stora enmetersvågor mötte mig då jag paddlade längs stadens högra sida och letade efter någonstans att gå i land. Paddlade in på Morka marina och kom undan både vind och vågor och kunde skaka loss krampen i underarmarna. Även på denna marina fanns det en "bossman", närmare bestämt Edvard som med sin fru fick mig att känna mig både välkommen och som hemma. Kajaken la vi nära två polisbåtar och själv fick jag ett rum för övernattande sjöfarare högst upp på marinans huvudbyggnad.

Så skönt att hittat hit, få släppa taget om paddlingen en stund och bara sjunka ner på en stor tjock madrass. Upptäckte att jag hade internet på rummet och i samma veva knackade det på dörren och jag fick en rykande kopp the... Det låter väl härligt?!

Idag torsdag har nog all ansträngning med rosslig hals tagit ut sin rätt, trött och tung i huvudet. Edvards son knackade på och hade med sig båtklubbens vimpel och en datorutskrift över en kommande del av Wisla, sköna människor det här. Han berättade att de närmaste fyra milen är ett väldigt svårt parti med bland annat höga vallar längs hela högra sidan så man ska hålla sig till den vänstra för att kunna ta sig iland. Sen finns det ett parti som tillhör ett av Polens farligaste när det gäller vattendrag i inlandet, vid blåst byggs vågorna upp kraftigare änn på andra ställen och som riktmärke kunde man ha vattnet här utanför staden. Var vågorna 50 cm där var de mellan 1 - 1,5 meter där. Sen finns det dessutom en sluss man måste passera på vänster sida för flodvallen är elva meter hög på den högra och som om inte det var nog finns det en sträcka av floden här som är 2500 meter bred. Sen om allt är så skrämmande och farligt när man väl är där återstår ju att se men att vara förberedd lär ju vara bra.

Ska göra mitt bästa för att få igång kroppen igen för det verkar jag ju behöva :)

Tidig kväll nu när jag skriver igen. Är bra mycket piggare nu och tröttheten är borta. Har gått mycket idag, planlöst vandrat runt i stan utan något inplanerat. Tycker om stan, lagom tempo för mig och det finns en blandning av vackra stilfulla byggnader och torg och lite ruffligare hus och områden som jag gillar. Levande.

För att förklara bilderna lite så äter jag bakad potatis med kycklingröra på the graffiti cafe som tydligen är en Svensk kedja därav flaggan. De andra är lite smått och gott, bland annat från den mycket behövda helrengöringen av kajaken.                       

Klockan var runt halv sex och ett svagt morgonljus började lysa in genom tältduken, men det var inte ett sublimt strilande ljus som fick mig att flyga upp i sovsäcken, nej ett rejält plask alldeles utanför tältet följt av ännu fler. När jag tittade ut fick jag i det svaga ljuset se ett tiotal vildsvin som simmade från min ö till fastlandet. De korsade antagligen floden stegvis från ö till ö för att lättare komma över. I det ljus som var kunde jag bara se dem som svarta siluetter men tydligt var att den första grisen var en väldig sugga och att de andra var halvstora ungar. Suggan ställde sig med sidan mot mig på andra sidan och skakade av sig vattnet innan de samlade ihop sig och med små rop fortsatte in i skogen. Försökte ta några kort med blixt men det gav inget, tänkte sen att det kanske inte var en så smart ide att provocera med blixt på det viset men jag tror knappt de märkte något i all uppståndelse. Stod där i mina grå långkallingar och bara tänkte Wow!! vilken grej att få se!

Stod kvar med ett stort leende då det small till i vattnet en gång till, den här gången ett tiotal meter till vänster om mig. En bäver som tydligen också höll till på ön och tålmodigt väntat på sin tur gled ut i floden med huvudet högt och svansen sakta svepande från sida till sida. Hann tänka " nu din jäkel fick jag syn på dig!" innan han fick syn på mig och med en kraftigt smäll med svansen försvann under ytan. Stod sen kvar en stund till ifall det skulle komma en flock vargar också när det ändå höll på men när det gått en stund kröp jag ner i sovsäcken igen för några timmars sömn till.

En vacker morgon änn en gång, förstår nog inte riktigt vilken tur med vädret jag haft. En timme har jag paddlat i regn under alla de här veckorna. Tycker om att vakna på en ö, vattnet som rinner på båda sidorna om en. Lite rosslig idag så jag kokade några koppar the och fyllde en thermos att ta med. Jag hade trott eller snarare varit rädd för att sträckan Warszawa till havet skulle bli en allt bredare och tråkigare sträcka med allt mindre djurliv men den här dagen har varit den totala motsatsen. Floden är visserligen bredare och trögare men här är mycket skog som nu så sakta börjar få höstfärger och fågellivet är otroligt rikt.

På en ö några hundra meter från den jag var på satt kanske 4-500 skarvar och värmde upp sig i solen. När jag närmade mig lyfte det allihopa som ett enda stort svart sträck men hann inte långt förrän två örnar svepte ner från skogen och förföljde dem. Skarvarna for ner mot vattenytan och höll sig där, antagligen för att kunna dyka och jag såg åtminstone en attack där örnen störtdök ner mot vattnet men utan att lyckas vad jag kunde se. Efter några nya cirklar runt skarvarna gav de upp och satte sig i ett träd. Nu var det skarvarnas tur att jaga, den ena halvkilosbraxen efter den andre slukades med hull och hår innan jag kom och förstörde allt det roligare. Hela flocken lyfte på nytt och delade upp sig i mindre grupper runt om på floden.

Den uppenbara förändringen man kan se nu är att floden blir allt bredare och är nu ofta 5-600 meter bred med 5-6 kilometer långa raksträckor. Fortfarande finns det gott om trädbeväxta öar som bryter av eventuell tristess, det är fortfarande kul det här! Gick i land på en ännu mindre ö ikväll, jag verkar dela även denna med en bäver för här syns tydliga spår i sanden och han har gjort stigar genom gräset men vi ska nog kunna komma överens han och jag.